Ett par av fynden som framkom vid utgrävningen av källan 2016. Ett hjul från en barncykel, typ trehjuling, och fragment av en kaffeburk (Cirkelkaffe) med delvis läsbar text om hur man brygger gott kaffe. Klicka på bilden för större format.

Strömsbergsföreningen

Föreningen för alla ljungarumsbor

På spaning med Olle och Hampus

Texten nedan återger en vandring i Strömsbergs-terrängen den 3 september 2004. Ciceroner på vandringen är Olle och Hampus, som båda är uppväxta i miljön kring herrgården. Vi letar efter vissa spår i naturen. Spår av verksamheter som sedan länge har fallit i glömska. Vårt första mål är platsen för en naturlig vattenkälla i nedre delen av Strömsbergsskogen. Vi har lämnat åkrarna bakom oss och kommit en liten bit in på Skinnersdalsvägen, när de båda herrarna stannar till och spejar ut i "spenaten"...

- Här ska vi nog gå ner! Nej, här är det!

Vi viker av från grusvägen och kliver ner i ravinen. Vegetationen är tät och frodig, men man kan faktiskt ana att det har gått en smal körväg här en gång i tiden. Den framträder som en diffus terrassformation i slänten ner mot bäcken.

Det är en härlig sensommardag med solsken från en molnfri himmel. Enbart spridda ljusglimtar letar sig ner genom lövverket. Vi befinner oss vid ägen, några tiotal meter öster om den lilla parkeringsplats som kommunen ställt iordning en bit in i skogen. Medvandrare på promenaden är Ingvar ”Hampus” Abrahamsson och Nils-Olof ”Olle” Johansson, två ljungarumsbor med rötterna i den feodala herrgårdsmiljö som här i trakten var en realitet ännu vid mitten av 1900-talet. Det är fragment av denna flydda värld, med dess spännvidd mellan slott och koja, som vi är på jakt efter.

De båda vägvisarna närmar sig de åttio, men det är inget fel på orken och vigheten när vi tränger fram genom buskagen och över nerfallna träd. Vi är snart framme vid en vidsträckt inbuktning i slänten. Här någonstans ska det vara. Våra blickar faller på en ganska oansenlig men ändå tydligt framträdande grop i marken. Ja, här är den. Utan tvekan.

Det som nu bara är en grop var förr i tiden en källa med friskt vatten. Hit gick Olles far Oskar Valfrid Johansson, ”Oskar i trädgården” kallad, och hämtade två hinkar vatten per dag. Hinkarna bars till herrgården och gamle baronen Fredrik von Essen som ansåg sig behöva källvattnet för att kurera sin svaga hälsa. Varje dag från det att han anställdes på gården 1917 fick Oskar gå till källan och hämta vatten.

- Det hände ibland att baronen frågade min far hur han mådde, berättar Olle. ”Tack, jag mår bra!” brukade väl svaret bli. ”Tänk om jag kunde säga detsamma!” replikerade baronen.

Han var sjuklig under flera år, baron von Essen. 1931 dog han, och då var det färdigt med vattenhämtningen för Oskars del. Frågan är när det sista vattnet hinkades upp ur källan. Nu är den hur som helst igenväxt, kanske helt uttorkad, och känd av ytterst få. Vi uttalar en hastigt påkommen tanke om att platsen kanske borde märkas ut med en informationsskylt, varefter vi klättrar uppför ravinbranten.*

Vi står åter på Skinnersdalsvägen. Nu behöver vi bara gå några meter in i skogen norr om vägen för att stöta på andra historiska efterlämningar i terrängen. Här går en stig, trampad av många nutida vandrare, på en åsrygg upp mot beteshagarna vid platsen för torpet Vassnöden....

De historiska lämningarna som kan beses vid sidan av stigen upp mot Vassnöden är en urgammal hålväg som framträder mycket tydligt som en långsmal svacka. Skogspromenaden denna septemberdag 2004 går därefter vidare upp till den branta terrängen strax söder om den övre kraftledningsgatan. Där letar Hampus fram osäkra spår efter de s.k. "Gubbatrapporna", en stig i branten med utlagda stenar att kliva på. Detta var en gång i tiden kyrkväg för de boende uppe på Ekeberg. Men detta är - som det brukar heta - en annan historia.

PS

*) På våren 2016 gjordes en arkeologisk utgrävning av källan. Kanske inte helt enligt vedertagen akademisk metodik. Den grunda gropen fördjupades med ytterligare en dryg halvmeter. Och grävningen gav resultat. Förutom några smärre tegelbitar hittades fullt identifierbara plåtfragment av en färgburk (Alcro stugfärg) och en kaffeburk (Cirkelkaffe) samt ett mycket rostigt hjul från en barncykel. Dock ej vatten. Vår slutsats får nog bli att det forna vattenhålet någon gång har fyllts igen med jord och diverse skräp. Kanske som en säkerhetsåtgärd.

Hålvägen, som löper parallellt med den nuvarande stigen från parkeringen vid Skinnersdalsvägen upp mot Vassnöden, framträder som en djup svacka i marken. Man kan tänka sig att man valde att trampa upp en väg här på den ganska smala utlöparen från höjdpartiet i öster. Inte så brant, och bättre markförhållanden än nere i bäckravinen där den mera sentida Skinnersdalsvägen går.

 

Hålvägarna övergavs i allmänhet när de pga. slitage och erosion blivit alltför djupa och opraktiska. Vid vilken tidpunkt detta skedde här är oss obekant.

(Foto: maj 2017)

Olle och Hampus i solgasset på Trädgårdsmästarbostadens trappa, innan vi i september 2004 ger oss ut på spaning efter kulturlämningar i terrängen. Båda herrarna har sedan dess fått lämna jordelivet. Hampus bodde ännu så sent som 2013 kvar i huset väster om Strömsbergsdammens dammfäste.

Hampus på upptäcktsfärd i skogen.

Mellan granstammarna mitt i bilden gick vägen till vattenkällan i sluttningen ner mot bäcken. (Foto april 2014)

 

På spaning efter Riksettan

 

På sidan "Ett försvunnet landskap" visar vi en härlig sommarbild från gamla Riksettan i sträck-ningen förbi Råslätt. En väg som på 1960-talet ersattes av E4:ans motorväg och en bredare Barnarpsväg för lokal-trafiken. Parallellt med den sistnämnda Barnarpsvägen finns två stumpar kvar av den gamla vägen i ursprungligt skick: En vackert stenbelagd sträcka från bensinmacken vid Röde Påle mot Havsörnsgatan, och en sträcka närmare Lockebo, öster om den nya vägen. Högra bilden visar denna sträcka söderut mot Lockebo. Det är en återvändsgata som tar slut vid några villor strax bakom ryggen på fotografen. (Sedan bilden togs har denna vägstump skurits av med en nyanlagd uppfart till en planerad sortergård.)

 

Vid Röde Påle fanns vägskälet där man kunde svänga in på Yttre Ljungarumsvägen för vidare resa mot torpen Vedermödan och Furulund, Ljungarums kyrka, A6... Stockholm! I terrängen mellan St 1-macken och motorvägen kan man med lite fantasi ana den gamla vägbanken. (Foto april 2014)

En sanda-vid-halka-låda har för länge sedan förlorat sin funktion vid en liten avsnörpt biväg till Riksettan ungefär i höjd med rondellen och infarten till Råslätts centrum.

 

 

Bensinmacken vid Röde Påle som den såg ut på 1960-talet. På den tiden kunde tre bensinbolag samsas under samma skärmtak.

Terrängformationer kan vara svåra att fånga på bild. Vet man om att Riksettans "smitväg" gick här en gång i tiden kan man på plats ana sig till vägbanken som framträder som en öppen glänta i skogen. Den som tvekar kan sätta en spade i marken; under ett tunt jordlager breder makadamen ut sig. Den högra bilden visar slänten/diket utmed vägens norra sida. I bakgrunden syns den nuvarande Barnarpsvägen och St 1-macken.

 

På spaning efter torpare Anderssons skoskåp

 

Vid nedre delen av Skinnersdalsvägen passeras en vildvuxen häck bestående av syrener och annan blandad grönska. I vardera änden av denna buskridå, som avskärmar den övre kohagen, står ett imponerande lärkträd. Någonstans här intill vägen fanns i början av förra seklet ett skåp där torparfamiljen Andersson - Edvard och Hanna med sju barn - på Vassnöden förvarade sina söndagsskor.

 

Den genaste vägen mellan torpet och Strömsberg är en stig som mynnar ut på Skinnersdalsvägen i nedre delen av skogen. Stigen genom skogen var då, precis som idag, blöt och lerig. Man får väl säga att det var en fiffig idé för familjen att på vandringen till söndagsgudstjänsten i kyrkan ha vardagsskorna på, för att sedan byta till helgdagsskor när man kom ner på en bättre väg. Men att leta efter spår av skoskåpet 100 år senare är naturligtvis en omöjlig uppgift. I stället vänder vi blickarna upp mot Vassnöden. Ungefär halvvägs upp i skogen finns på stigens vänstra sida en jättelik en – numera liggande avbruten – med påtaglig anknytning till torpet. Det var här som torparsonen Ernst Andersson mötte Jesus på kvällen den 23 mars 1918.

 

Ernst föddes 1892 som nummer två i syskonskaran. Liksom resten av familjen arbetade han med dagsverken på Strömsberg. På ett fotografi på gårdens arbetsstyrka 1913 ser vi honom med kepsen tillbakadragen och lugg i pannan. Han beskrivs som en spelevink som gärna drev med ”de religiösa” vid mötena i stadens frikyrkor. Ett ungdomsnöje på den gamla goda tiden. Men en vårkväll 1918, på hemväg från Frälsningsarmén i Jönköping, förändrades allt. Så här har Ernst själv beskrivit sin upplevelse vid den stora enen:

 

”… Nu hör och ser jag med den gnistrande stjärnkupolen som fond Herren själv. Han talar till mig. De orden talas i mitt hjärta och i mitt sinne så tydligt och klart som ingen människas tal och ord hörts i mitt liv hittills. Tiden måste ha upphört. Det måste ha gått någon eller några timmar medan tiden upphörde. När jag reser mig för att fortsätta min vandring hem till sängen, så finner jag mig sittande på vänster sida om Markavägen som jag har nedanför mig halvannan meter. Till vänster står min kära gamla Stora En som jag skojat med under åren jag passerat den där den står enslig och reslig. Hon har stått där som en ung stilig kvinna, som en drottning som alltid stått och väntat på mig, Ernst, alltid på väg men ofta med ett ord eller två till denna skogens lilla speciella drottning som ingen annan än jag hade kontakt med…”

 

Dagen därpå trodde arbetskamraterna att Ernst skämtade med dem när han berättade om sin omvändelse. Men den här gången var det på allvar. Efter ytterligare en tid i jordbruksarbetet följde bibelskola och 1922 åkte Ernst ut som Afrikamissionär i Svenska Alliansmissionens tjänst. Han gifte sig och fick två döttrar och var sin missionärskallelse trogen tills han avled 1948.

 

Torpet Vassnöden består idag av en liten ruinkulle (se länken ”Ett försvunnet landskap”). Av torparfamiljens skoskåp återstår bara en trevlig historia. Den stora enen stod ännu upprätt 1993, då Strömsbergsföreningen märkte ut den med en skylt. Några år därefter bröts den av cirka tre meter över marken. Ännu imponerande med sitt virrvarr av spretiga grenar minner den om en händelse som fick en avgörande betydelse i en dagsverksarbetares liv.

 

PS

Någonstans i syrenhäcken till vänster om vägen hade torparfamiljen Andersson på Vassnöden ett skåp med helgdagsskor.

Den stora enen som stod "enslig och reslig" i Ernst Anderssons beskrivning, måste ha varit en mäktig syn i ett landskap som då var betydligt mera öppet än idag. Nu återstår en högstubbe på drygt tre meter och med en omkrets på cirka 145 cm. Den liggande delen är tolv meter lång. En femton meter hög en är ingen liten buske! (Foto: 2014)

Ernst Andersson, i mitten, bland arbetskamraterna på Strömsbergs gård 1913.

Bisarra grenformationer på den liggande jätteenen.